Det finns en sorts tystnad som bara uppstår när hundratalet människor samtidigt slutat småprata och förväntansfullt satt sig till rätta med blickarna mot en scen. Denna allhelgonaafton är det solisten Senja Rummukainen och hennes antika cello, årsmodell 1698, som får besökarna på cellofestivalen i Ytterjärna att sluta sorla.
Till Ytterjärna, fem mil söder om Stockholm, hittar besökarna året om: kulturnördar, arkitekturintresserade, trädgårdsentusiaster och de som främst är sugna på en god fika i vacker miljö. Men just under allhelgonahelgen har det varit svårt att locka konsertbesökare. Tills Kulturhusets konstnärlige ledare Peter de Voto fick frågan om att arrangera en cellofestival. Han får något poetiskt i rösten när han beskriver cellons kontrast mot det omslutande grådasket på den sörmländska landsbygden.
– Något slags slow art. Cellon är ju inte något snabbt instrument. Den är något att vila i när det är ett sådant brus överallt annars.
Slow art – att konsumera konst i ett lågt tempo och låta upplevelsen av färre verk ta längre tid – är för övrigt ett begrepp som passar Ytterjärna som helhet. En av de första att sätta ett konstnärligt avtryck på platsen var målaren Bruno Liljefors som 1905 flyttade in i sin nybyggda villa Wigwam med utsikt över Järnafjärden, och där målade flera av sina berömda tavlor. Han planterade också den stora granhäck som än i dag omsluter områdets biodynamiska trädgårdspark.
Innanför häcken öppnar sig en egen värld, under årtionden formad, utvecklad och förnyad av den legendariske och numera framlidne antroposofiske konstnären Arne Klingborg.
– Det är så vackert att kunna uppleva alla säsonger här. Ljuset på våren är helt otroligt, säger vår guide Rebecca Meijer vars barndomshem ligger mitt i parken.
Vi vandrar mellan vackert skulpterade belysningsstolpar och bänkar samt flätade kompostbäddar med inbyggda insektshotell. Spanar in det lilla fågelskådarhuset med sitt vasstak och sneglar drömmande mot den arkitektritade bastubåten som ligger förtöjd längst ut på stenpiren. Grus- och gräsgångar vindlar fram mellan parkens … avloppsdammar?
Jodå. Nio till antalet är de och renar faktiskt avloppsvattnet för hela området med kulturhus, hotell, privatbostäder, vandrarhem, handelsträdgård och skola. Formgivaren John Wilkes vattentrappor i betong står för syresättningen och är konstverk i sig där vattnet porlande och kluckande i åttor skvalpar sig tillbaka ner i dammarna.
I södra delen av parken ligger Nibble Trädgård. Den grundades på 1960-talet av de biodynamiska pionjärerna Siri och Filip Karlsson som drev handelsträdgård på platsen i nästan 40 år. I dag drivs trädgården i samarbete med närliggande Järna Naturbruksgymnasium. I butiken säljs egenodlade grönsaker, kött och mejeriprodukter från närliggande gårdar tillsammans med andra biodynamiska och ekologiska varor.
Inne i växthuset är fyraåriga Maël van Hees-Egge lika förtjust i sin nya rosa tyllkjol som i att mata hönsen och myskankorna som fått vinterhärbärge under glastaket. Pappa Thomas är uppvuxen i Järna och tidigare elev på intilliggande Örjanskolan, waldorfskola från förskoleklass till gymnasium. Nu passar han på att handla lite innan det är dags att hälsa på familjen.
– Det här är bara en härlig plats att vistas på. Alla årstider är på något sätt fina och har sin charm.
Agnes Wästfelt håller med och tycker att hon hamnat alldeles för långt bort när hon flyttade till grannorten Mölnbo, 1,5 mil västerut. Hon besöker ofta Ytterjärna för att fika, promenera i parken och vandra upp på det intilliggande berget längs Ekoleden.
– Jag älskar den här platsen, den är så otroligt speciell. Det är något i atmosfären. Allt är så naturligt förankrat. Inte skapat för pengar utan för att människor ska må bra, trivas och vara friska.
Det var just de tankarna som i början av 60-talet fick fastighetsmagnaten Åke Kumlander och pedagogen Frans Carlgren att var för sig köpa villa Wigwam respektive Nibble gård och donera dem till varsin stiftelse, i syfte att tillhandahålla en bas för biodynamisk odling samt antroposofisk pedagogik och kultur. I Ytterjärna fanns då redan en gryende antroposofisk rörelse i form av läkepedagogiska verksamheter för människor med intellektuella funktionsvariationer och sedan dess har Järna blivit ett nav för den antroposofiska verksamheten i Sverige.
Det börjar skymma och vi tar en omväg förbi den, inte helt utan ståhej, nedlagda alternativmedicinska Vidarkliniken mot nästa långsamma kulturupplevelse. På en kulle, med utsikt över Järnaslätten, hittar vi Outside Insight, det enda svenska exemplaret av amerikanske konstnären James Turrells serie Skyspace. Det består av ett runt rum, kantat av uppvärmda betongsäten, där besökarna genom en öppning i taket kan försjunka i himlens skiftningar. Installationen utnyttjar ögats förmåga att uppfatta ljus och kontrastfärger och lurar det att skapa sitt eget konstverk.
– Ena stunden kan du tycka att himlen är smaragdgrön och i nästa är den knallorange, beskriver Ingrid Schager som är vd för Ytterjärna hotell och konferens.
Inne i Skyspace gör sig nu harpisten Meredith Clark från Kungliga Operans hovkapell redo att tillsammans med Kati Raitinen på cello ackompanjera himlens skymningsshow för de lyckliga 22 som bokat platserna för kvällen.
Själva strosar vi tillbaka mot Kulturhuset och står en stund i mörkret och betraktar den bulliga byggnaden från utsidan. Återigen är det trädgårdens grundare, Arne Klingborg, som drar uppmärksamheten till sig. Hans fönster i glasrelief klättrar som en kulört bro upp mot himlen och blir till ett helt konstverk i sig.
Kulturhuset som helhet är, liksom de flesta byggnader på området, ritat av den danske arkitekten Erik ”Abbi” Asmussen. Redan 1977 belönades arkitekturen här med Kasper Salin-priset för sitt enkla men originella formspråk, där den bakomliggande tanken är att vara i samklang med människan och naturen – inte bara visuellt utan även andligt och miljömässigt.
I väntan på kvällens konsert slår vi oss ner i foajéns kafé. En kopp te med tillhörande bakverk, hundra procent ekologiskt och biodynamiskt, smakar gott i novemberkylan. Vi får sällskap av Peter de Voto som lätt svettig avslöjar att han förträngt vilket arbete som krävs för att arrangera en festival, men som nu när den är i gång även förmår njuta av gensvaret.
För att vara ett litet kulturhus på landsbygden har det i Ytterjärna all anledning att malla sig över de artister som under åren stått på dess scen. Såväl sångerskan Laleh som singer-songwriterduon First Aid Kit har uppträtt här långt före sina breda genombrott. Även etablerade världsstjärnor som dirigenten Esa-Pekka Salonen och operasångerskorna Barbara Hendricks och Elina Garanča har gjort avstickare hit. Artisterna lockas av att möta en annan publik än hos de stora konserthusen samt att få uppleva den speciella akustiken i salen.
Den som gör att mikrofoner och högtalare inte är nödvändiga, trots en stor scen och plats för 500 åhörare, och där ljudet fångas upp och liksom uppgraderas mot de mejselhuggna plankväggarna och trätaket med sina drömlika pastellmålningar. Jodå, det är Arne Klingborg som varit i farten här också.
– Elina Garanča var så begeistrad när hon sjöng här över att publiken är så med. Det är ju inte så lätt att ta sig hit, så de som väl gör det är så motiverade och då blir det en speciell stämning, säger Peter de Voto och avslöjar att den lettiska mezzosopranen har långt gångna planer på att snart komma tillbaka.
Idén om att komplettera Kulturhusets utbud med just en cellofestival väcktes efter att cellisten, Grammisvinnaren och musikakademiledamoten Kati Raitinen sommaren 2025 fyllt Kulturhuset till sista stol med en konsert för hela tolv celli. Hon sa genast ja till att vara med och arrangera. Fjolårets festival var den första i en svit av planerade tre. Och även om programmet till stor del bygger på mötet mellan etablerade cellostjärnor och unga lovande musiker, är det fortfarande till allmänheten som festivalen vänder sig. Peter de Voto blir återigen lite poetisk när han säger:
– Musiken är bara en del av det hela när man kommer hit och det är mörkt och lite magiskt. Här möts alla möjliga människor och det påverkar stämningen. Så här ute på landet kan det till och med dofta lite gödsel.
