E4:an alldeles utmed Vätterns östra strand må vara en av landets vackraste motorvägssträckor. Men den mest njutbara vägen mellan Gränna och Huskvarna – åtminstone för den som vill skynda långsamt – är nog John Bauerleden, den som fått sitt namn efter konstnären med samma namn. Den sträcker sig närmare sex mil genom det småländska landskap där Bauer växte upp och som vuxen återvände till, både i sina bilder och med sin familj.
John Bauer kan vara den konstnär som allra mest format våra föreställningar om skogen. Hans trolska gläntor med raka furustammar och mossbeklädda stenblock är för många idealbilden av ostörd natur. Och det är med den bilden på näthinnan som vi tar bussen från Jönköping en halvtimme till Kaxholmen. Här hoppas vi hitta den äkta ”Bauerskogen” fylld med undangömda vrår där både bergatroll och älvlika prinsessor ryms.
Och jo, leden tar emot med en slingrande stig under höga granar och en svart trolltjärn där näckrosorna gungar i loj samstämmighet. På bryggan intill ett vindskydd hittar vi Jenný Jensdóttir och Philip Thyberg som efter två övernattningar nu är på väg hem för att fira Jennýs 30-årsdag.
– Vi är inte så vana vandrare och missbedömde tiden, nu är det lite bråttom om vi ska hinna hem innan gästerna kommer, säger Jenný och sträcker ut benen och doppar fötterna i det humusbruna vattnet.
Tystnaden och Pukasjöns spegelblanka vattenyta där en lom plötsligt hörs klaga har heller inte bidragit till att påskynda avfärden, snarare tvärtom.
– Här är det lätt att bara bli sittande, konstaterar Philip utan några tecken på brådska.
Vi fortsätter på en smal stig, täckt av mjuka barr, som slingrar sig längs sjökanten. Morgonsolen letar sig in mellan träden och får marken att ånga. Brandgula ledmarkeringar visar vägen. Kantareller och lummer kikar upp ur mossan. Ett lämmeltåg av små grodor som lämnat vattnet för att bli fullvuxna håller oss sällskap på stigen, och vi sätter försiktigt ner fötterna.
I en krök dyker Julius Kelm upp. Trots sin ålder, 20 år, är han en van vandrare med många kilo på ryggen. Han räknar med att avverka sex mil under de två dagar han har på sig innan han ska inställa sig på jobbet igen.
– En bra led att vandra, hyfsat lätt att hitta och många höjdmeter, det gillar jag, förklarar han och rättar till ryggsäcken som han ärvt av sin mamma.
Bauerleden tar oss vidare norrut, på gamla körvägar och övervuxna spår efter skogsmaskiner. Övergivna soldattorp påminner om tider som har flytt. Hallon, blåbär och söta smultron håller blodsockret i schack.
Solen bränner på ryggen när vi passerar något enstaka hygge, då är svalkan när vi kliver in mellan skogens träd igen desto mer välkommen. Och kanske är det värmen som gör att vi tappar fokus och missar en ledmarkering? Eller kan det vara oröjd sly som tillåtits att växa sig hög och gjort det svårt att orientera sig?
I vilket fall hamnar vi på en parkeringsplats där vi absolut inte vill vara. Med några kraftfulla eder biter vi ihop och backar i våra spår. Snart är vi på rätt stig igen och kan unna oss en lunchpaus på en gisten tvättbrygga vid Ramsjön.
Allt vi plockar fram smakar gott. Vi blir på gott humör, är överens om att leden fram till nu är väl värd att vandra. Visserligen mer kuperad, och med fler sträckor där en röjsåg hade gjort nytta, än vi räknat med. Men mossan är Bauergrön och skogen har den rätta känslan av stämningsfull förtrollning – även om man i dag kan konstatera att John Bauers välstädade illustrationer med jämntjocka träd och enfärgad markvegetation mer liknar modern produktionsskog än natur som fått åldras i fred.
Leden tar oss vidare, över berg, genom beteshagar, in i och ut mellan gran och buskage. Vi går genom bebott kulturlandskap, med stängslade hagar och faluröda gårdar. Trötta och varma når vi Staffanstorp och möts av en prydligt textad skylt som meddelar ”KIOSK. Läsk & chips. Alltid öppet”. Det är som att komma till en oas i öknen. I en bod förser vi oss ur kylskåpet. Det smakar bättre än det mesta vi druckit och vi skickar en tacksam tanke till de okända entreprenörerna.
Det hinner bli kväll innan vi efter drygt två mils vandring stapplar in i Bunn, det lilla samhället där John Bauer och hans hustru Esther bosatte sig efter en tid i Italien. Det ligger vackert intill ett sjösystem med samma namn, känt för sitt klara vatten och goda möjligheter till paddling och fiske. ”Vi bo i fullkomlig vildmark”, skrev Esther i ett brev som citeras i en utställning på Jönköpings läns museum. John verkade mer förtjust och noterar snarare ”den absoluta tystnaden och det stora lugnet”. Numera finns här ett hotell med det, kan tyckas, självklara namnet Bauergården där vi njuter av välförtjänt dusch och middag.
Nästa dag är luften hög och sval. Vi vandrar mestadels mellan torp och gårdar där hundar skäller, marken brukas och där blommorna i dikeskanten skiftar i många färger. En varm doft av gödsel kryddar luften, väldiga ekar ger skugga.
Det är ett vänligt och småskaligt Sverige vi möter, en välartad idyll där vi får balansera över stättor för att komma vidare genom klöverängar och steniga beteshagar, nyfiket iakttagna av kor och kalvar. Överallt ser vi rösen med tunga stenar som envist röjts från mark som genom åren långsamt förvandlats till såväl åker som äng.
Dånet från E4:an blir allt starkare, för att bli närmast öronbedövande, när vi passerar i en viadukt under den strida strömmen av fordon. Vi kliver nu rätt in i Västanå naturreservat och trixar oss försiktigt nerför branten som tar oss till Vätterns strand. Där följer vi den strandnära stigen in mot Gränna, under väldiga bokar med elefantfötter och utmed det vida vattnet som häver sig mot strandens rullstenar. Långt där ute reser sig Visingsö som en låg skugga över vattnet.
Efter pittoreska Röttle by återstår att avverka tre kilometer asfalterad lokalväg.
Men det går bra det med, och i Gränna väntar polkagrisar, varmrökt vätternlax och idylliska gränder.
