Det lite ilskna ljudet av en skruvdragare blandar sig med fågelkören i skogen strax utanför det västerbottniska samhället Robertsfors. I en glänta pågår arbetet med ett av tre vindskydd som ska byggas runt om i kommunen under några intensiva majdagar. Sex arkitekturstudenter från Umeå universitet är i full gång med att resa ett sex meter högt spetsigt A i trä. Det svajar till i den långa träkonstruktionen när den lyfts på plats i två nedgrävda betongplintar. Intill den är två andra likadana redan fastsatta i marken.
– Är vi hemma? Ska vi skruva? frågar Martin Björklund som är projektledare på Arknat. Efter kontrollmätning och några justeringar får han ett okej och snart ljuder skruvdragaren igen.
Vindskyddet som uppförs här, ett stenkast från det gamla bruket, har fått namnet Hässjan. Inspirationen kommer från de ställningar som förr var vanliga att torka hö på.
– Min mormor och morfar bor i en liten by i närheten. Morfar är bonde och hade alltid en hässja vid gården, så det var där min idé kom ifrån. Nu har det blivit ganska mycket mer än bara en hässja men jag hoppas Robertsforsborna kommer se kopplingen ändå, säger Emma Dahlberg som är den som haft mest att säga till om vid utformningen av vindskyddet.
Alla studenter har fått rita ett förslag, och efter att en vinnare utsetts har de samarbetat för att få fram en sista ritning. Det färdiga vindskyddet här kommer att bestå av tre ”hässjor”. Tanken är att de ska inbjuda både till naturupplevelser och lek berättar Samuel Lisnell, en annan av arkitektstudenterna på plats.
— Vi har fokuserat mer på att det ska vara en upplevelseplats än att man ska övernatta i dem.
Att ge arkitektstudenter från olika delar av Europa möjlighet att själva förverkliga sina visioner på natursköna platser är grundidén bakom Arknat. Allt tog sin början för sju år sedan. Dagens projektledare Martin Björklund arbetade då på ett arkitektkontor i Örnsköldsvik och tillsammans med några kollegor fick han en idé.
– Vi såg den rika naturen och friluftskulturen som fanns runt omkring. Det fick oss att vilja skapa något i naturen för allmänheten, och passa på att arbeta praktiskt själva också. Sedan tänkte vi att vi borde ha med framtidens arkitekter, ge dem den här erfarenheten, berättar Martin.
När idén väl kom gick det fort. En förening startades. Verktyg, byggvaror och virke sponsrades av lokala företag och den följande sommaren byggdes tre vindskydd på olika platser utmed Höga Kusten av femton arkitektstudenter. De följande två åren snickrades ytterligare sex vindskydd upp inom samma område, innan konceptet spreds till andra delar av Sverige. I dag finns vindskydd som byggts under Arknats flagg också i Skåne, Småland och Östergötland.
Upplägget för byggandet är i regel ett slags lägervistelse. Under två sommarveckor samlas ett gäng studenter inom arkitektur och konstruktion på platsen där vindskydden ska uppföras.
Vindskydden här i Robertsfors har kommit till på ett lite nytt sätt, via ett tätt samarbete med Umeå arkitekthögskola. Den här gången har studenternas arbete pågått under en längre tid på skolan i Umeå, där också vindskyddens olika delar tillverkats. Nu har de fyra dagar på sig att sätta ihop allt på plats.
– Det ger väldigt mycket att få genomföra ett projekt från a till ö, säger studenten Samuel Lisnell. Man märker att ju mer noga man är i den första fasen, desto lättare blir det sen när allt ska byggas.
Alldeles intill gläntan där vindskyddet byggs rinner Rickleån förbi, svart och stilla. Till viss del döljs vattnet bakom en vägg av grönska men ett mellanrum på några meter blir en fin utkiksglugg och det har studenterna tagit fasta på. I en av ”hässjorna” ska det finnas en hängmatta där besökarna kan lägga sig och titta ut på vattnet som långsamt passerar på sin väg mot havet en dryg mil bort. Emma Dahlberg ser både fram emot och bävar lite inför invigningen.
– Jag är nervös över att ta min morfar hit. Han vet ju hur en hässja ser ut och han kanske inte kommer att tycka att den är jättelik. Men jag tror att han kommer att uppskatta vindskyddet ändå.
Några kilometer uppströms Rickleån, vid Åknät, växer ett av de andra vindskydden fram. Här brusar vatten när det rinner förbi. Vindskyddet är placerat intill forsen och här har studenterna tagit fasta på flottningen som fortfarande är närvarande i form av en stenmur ute i vattnet.
– Den där muren användes för timmerflottningen förr i tiden. Det kändes kul att ha med den historien i designen, så det blev en hexagonform för att föra tankarna till en stock, berättar Emma Wendel Mueller.
Konstruktionen för det här vindskyddet är avancerad. Hexagonen ska lyftas upp på stolpar och sväva tre meter över marken. Nu pågår de sista justeringarna före lyftet. En betongplint ska flyttas någon decimeter och alla fästen kontrolleras. Träkonstruktionen ligger än så länge på marken i två delar med olika stöttor tillfälligt fastsatta för att underlätta lyftet.
– Alla har legat sömnlösa inför det här. Vi testade för en stund sedan och det såg ut att funka så det känns lovande, säger Malin Hedlund innan hon tar plats vid en av stöttorna.
När våren övergått i sommar och mjölkörten vuxit sig manshög, besöker jag några av vindskydden som var startskottet för Arknat. De nio vindskydden på Höga Kusten ligger alla utmed Höga Kusten-leden. Några är lättillgängliga, andra mer dolda för världen.
Intill stranden vid Rödhällorna, i jämnhöjd med Höga Kusten-bron, hittar jag vindskyddet Stranded. Byggt runt en stor sten i skogsbrynet försvinner det grånade träet nästan in bland träden. De spretande brädorna i olika längd för tankarna till drivved. Vågorna som slår mot stenstranden några meter bort matchar vindskyddets karga uttryck.
Ett par mil norrut finns The Tree Cube som gör lite mer väsen av sig. Uppe på Körningsberget intill byn Nordingrå är en stor kub upphängd i ett träd. Den vältrampade marken under skvallrar om att platsen är välbesökt. Med hjälp av stege tar jag mig upp i vindskyddet och kan kika ut genom de små gluggarna där det böljande odlingslandskapet breder ut sig nedanför.
Arknats projektledare Martin Björklund tror att vindskydden kan fungera som en morot för människor att upptäcka något nytt.
– Ibland har vi byggt vindskyddet precis på leden, då är det en effekt att man fysiskt går genom det. Eller så ligger det lite undangömt och den som är ute och vandrar ser något trettio meter bort. Då väcks en nyfikenhet, vad är det där? Jag tror att alla som besöker ett av våra vindskydd på något sätt påverkas av mötet mellan natur och arkitektur.