Ibland vandrar jag ensam. Jag trivs med det. En gång var det ett stort steg att ta och första natten utomhus förblir gärna lite orolig. Naturen är ju allt annat än tyst. Vattnet brusar, insekter surrar, fiskar hoppar, fåglar låter och rådjur skäller. Allt medan träden vajar och buskar prasslar utan att du ser var eller ens uppfattar riktning. Knappt hörbara knäpp sätter sinnena på helspänn och det är först när en anmärkningsvärt högvarvig V8-motor vrålar iväg bortom skogsbarriären som den mentala lampan släcks. Sover orörlig och drömlös, och inte särskilt länge, ty sommarnatten är kort och jag följer solen.
Visste att det skulle bli ensamvandring. Jälmåleden, sydväst om Jönköping, var en för alla, inklusive mig själv, obekant vandringsled. Okänd trakt lockar sällan, allra minst inför en stundande midsommarafton.
”Kartan skvallrar om en särdeles nybörjarvänlig vandringsled”
Dessutom är Jälmåleden kort, endast 35 kilometer. Lagom för två dagar, tycker vana vandrare. Tre, tycker jag, för ditresan tar tid, starten blir sen och jag är långsam. Nybörjare vore meningslöst att ens fråga, fast kanske hade det ändå varit värt att tjata med en gröngöling, låna ut en frilufts-garderob och hålla lite kurs?
Kartan skvallrar nämligen om en särdeles nybörjarvänlig vandringsled. Den rundar Dalstorpasjön i norr och Nygårdssjön i söder, och går där emellan på var sida om Jälmån. Är därtill en ringled, vilket innebär att du kan starta och sluta vandringen på samma plats, företrädesvis i samhället Dalstorp med livsmedelsbutik och pizzeria, samt en av tre möjliga busshållplatser. Eftersom vandringsleden är dragen som en åtta med Dalstorp i korset passeras byn även senare under turen, oavsett färdriktning, vilket ger möjlighet att proviantera två gånger.
Dessutom knyts leden samman av inte mindre än 13 broar över Jälmån. Vandringens längd kan därmed anpassas efter förutsättning och väderlek, eller varieras ifall du funderar på återbesök och inte önskar exakt repris. Och som grädde på moset: Jälmåleden kantas av hela sex vindskydd för rast och övernattning. Mer vandrarvänligt blir det knappast.
”Och som grädde på moset: Jälmåleden kantas av hela sex vindskydd”
Själv inleder jag med picknick i parken strax bakom mataffären i Dalstorp. Jag följer ledens blå markeringar norrut, längs Dalstorpasjöns östra sida och en bit uppströms ån. Efter småhusbebyggelse och återbeskogad jordbruksmark blir terrängen vildmarkslik med ställvis branta sidor som vätter ner mot mossbelupna lämningar efter vad som en gång varit kvarnar och smedjor. Spännande och tyst. Möter tre kvinnor. Två löpare och en som är ute med hunden. Inga män. Såsom det brukar se ut i den svenska landsbygdens friluftsskog. Så här nära midsommarafton förvånas jag över att stöta på någon alls.
Leden vänder söderut och jag tar en eftermiddagslur i det fria. Rundar sjön nu på västra sidan, passerar Dalstorp på nytt och fortsätter följa Jälmån. Når vindskyddet strax före Nyfors precis innan dunklet ska till att osäkra stegen. Textar till frun att allt är bra. Ställer väckningsfunktionen förnöjd på 04:30. Den självförvållade ensamvandringens främsta fördel: att själv få bestämma.
Det nordiska sommarljuset har nära nog cementerat mig som ensamvandrare i juni när dagarna blir långa, gryningen trolsk och skymningen mystisk. Smyga iväg så tidigt att endast djur och fåglar är aktiva. Äta lunch och sova ett par timmar för att sedan vandra vidare i utvilat skick och i bästa tänkbara solbelysning. En enkel och funktionell metod för oss som emellanåt önskar lossa lite på vardagens låsta rutiner.
Denna arla morgonstund bjuder på ett intrikat damm-system i Nyfors, lite skogspromenad och en rejäl dos av bilväg mot Breamadens vidsträckta strandäng – en viktig naturtyp där de årliga översvämningarnas gödning garanterade höskörd för forna tiders bönder även under torra somrar som denna.
I dag är jakt- och fågelskådartorn det enda som vittnar om mänsklig aktivitet. Här ska jag senare övernatta, fast det vet jag ännu inte. Vill hinna passera Nittorp, ledens andra lilla samhälle, innan det blir alltför varmt.
”Samtliga vindskydd ligger vid vatten. Flera med brygga”
Höga dagstemperaturer kräver noggrannare framförhållning. Brukar spana på kartan efter troliga rastplatser redan kvällen före. Löv ger trivsammare skuggplats än barr. Utsikt och möjlighet till dopp tilltalar särskilt. Om förmodan överensstämmer med verklighet är förstås en annan historia.
Ensamvandring lämnar dessbättre stort utrymme för improvisation och spontana beslut. Kanske lite väl tilltaget på Jälmåleden som även överraskar med ett okänt antal iordningställda rastplatser. Man kan exempelvis doppa sig vid ett folktomt bad i Nittorp och fortsätta väl svalkad, trots att solen steker. Eftersom jag bott två år vid ekvatorn anser jag mig van vid värme, men redan borta vid potatisodlingen i Rydfors börjar det kokta fläsket bli bränt.
Vägrar dock att se slaget förlorat och marscherar tjurigt vidare. Når ledens sydligaste punkt och svänger åter upp mot Dalstorp. Nu ska jag följa skogsväg och skog betyder skugga. Såvida solen inte står i vägens riktning…
Jag ger upp. Viker ner mot sjöstranden. Slukar en halv liter vatten i ett enda skölj. Pumpar upp liggunderlaget till önskad hårdhet och lämnar världen för ett slag. Så skönt, så skönt.
”Ensamvandring lämnar stort utrymme för spontana beslut”
En relativt obekant tid därefter går vandringen åter så där avslappnat och självbestämmande som jag vill ha den. Följer den smala Nygårdssjön och funderar över varför jag fortfarande övermannas av den prestationsiver som jag så ihärdigt motarbetat så länge.
Lämnar irritationen vid dikeskanten och drar in i ett leende bondelandskap. Låter en naiv känsla av att färdas mot evigheten ta kommando över fantasin tills tankarna endast associeras med det sedda. En ståtlig ek, en man på cykel, ett gäng kossor i beteshage. Däremellan tidens tomrum. Japanerna lär ha ett ord för det.
På en udde, inte långt från bron över till Nittorp, möter nattens vindskydd. Föredömligt byggt och omhändertaget med utsikt mot byn på motsatt sida. Samtliga vindskydd längs Jälmåleden ligger vid vatten. Flera med brygga. Framför några har man dessutom ställt bänkar och eldstad på betongplatta, vilket gör platsen enkel att hålla ren och vi slipper den kolstybbsgegga som annars marinerar marken. Här vågar till och med jag gå barfota. Ett anslag berättar att rastplatserna sköts av ideella värdar. Jälmåleden är Sverigebäst för oss som gillar att sova utomhus, utan att behöva bära tält.
Och givetvis är jag ensam. Lyfter gasköket ur ryggsäcken för att laga middag, utan att vara särskilt hungrig. Nöjer mig med macka och pulverkaffe. Textar till frun om att allt är väl även denna dag. Hinner nästan sända. Dagen är ju ännu inte över och följande skärmskydd ligger inom rimligt avstånd. Tar ett par tuggor. Blandar ytterligare en kopp och packar ihop.
Jag chansar. Nuvarande plats toppar förvisso alla bedömningskriterier och följande kan rimligen inte vara bättre, men jag chansar ändå. Bestämmer själv.
Där Nygårdssjön slutar tar maderna vid och leden slingrar sig utmed åns flacka stränder. Når vindskyddet intill Breamadens norra kant framåt skymningen, det vill säga strax efter tio.
Tar ett dopp bland näckrosor i snar blom. Byter till torra kläder och lagar pulvermat. Äter direkt ur förpackningen. I en tid när Instagrams matglada friluftsprofiler jämställer matsäck med festmåltid vandrar jag gärna mot strömmen. Undviker minutiöst allt som kladdar och blir flottigt. Gillar inte att diska. Bestämmer själv.
Ändrar alarmet till än tidigare väckning. Solen går upp 04.07 i morgon. Måste få uppleva strandängens morgontidiga dimslöja. Den så sällsamt svenska. •