Ibland glömmer jag bort vad jag vill och vart jag är på väg. Det händer mest under den mörka årstiden, efter flera månaders vardag framför en skärm. Hjärnan krymper och ögonen blir inkrökta av att sällan se längre än till andra sidan rummet. Då är det dags att ta med sina ögon på en stretchingtur och hänga ut själen på vädring. Även min livskamrat behöver vädras, det är förresten ännu mer akut.
Vad gör man när det plötsligt ser ut att bli en strålande dag mitt i den trögflytande tiden mellan jul och sportlov? Det finns ingen tid att åka långt men kanske till havet. Vi, som bor på Västgötaslätten, satsar på Bohuslän och Ramsvikslandet, inte långt från semesterorten Smögen. Naturreservatet, som bland annat även omfattar intilliggande Tryggö, är känt som ”Klippornas rike” med sina hällar av rosa bohusgranit och med många spår av inlandsisens kraft. Det är ett av länets största skyddade naturområden och en av de bästa platserna längs västkusten för att vandra långt utan att hamna på någons tomt.
Termometern i bilen visar på minus tolv. Fotografen Mikael dyker upp som en Michelingubbe, paketerad i många lager av dun och ylle. När han kom hit i morgonmörkret för ett par timmar sedan var det minus sexton. Iförda dubbla mössor, dubbla vantar och dubbla långkalsonger börjar vi gå längs Kuststigen, en splittrad led som ligger utspridd här och där längs Bohuskusten. Kring Ramsvikslandet gör leden ett fjorton kilometers varv runt hela ön som en gång var en halvö. Den satt ihop med fastlandet fram till 1930-talet när den nästan fem kilometer långa Sotekanalen grävdes och sprängdes fram av beredskapsarbetare. Därmed kunde sjöfarare slippa de ökända farvattnen utanför med höga vågor och fruktade bränningar och skär. Numera når besökaren den här delen av Sotenäset via en öppningsbar bro över kanalen.
I ögonvrån skymtar ett mäktigt stenröse på Tryggö, precis söder om Ramsvikslandet. Vi bestämmer oss för att inte balansera över det steniga sundet till ön, trots att röset är kung Tryggves grav där han begravdes år 963 efter att svekfullt ha mördats av sin kusin Gudröd, enligt Snorre Sturlasson och Länsstyrelsens reservatsbroschyr. Tryggve var sonson till kungen Harald Hårfager och far till Olav, kung över hela Norge och en av dem som såg till att införa kristendomen i Norden. Trots allt detta bestämmer vi oss för hoppa över den utvikningen från Kuststigen.
Vid strandkanten ser det ut som om det växer någon slags vita alger på blåstången, men det visar sig vara rimfrost. I en liten vik ligger isflak och guppar som stora pusselbitar, och i gliporna mellan dem kan man titta ner i en värld som känns bekant från i somras, med tång, ålgräs och havstulpaner.
Lite sommarkänslor ligger också kvar i sprickorna där den rosa bohusgraniten syns genom snön. Stenhällarna ser nästan varma ut, och faktiskt är de överraskande ljumma och torra under en kall hand. Vi var beredda på att klipporna skulle vara lömskt hala men snön ligger bara som ett lager strösocker uppepå dem. Snösockret knarrar under fötterna och pressas ihop till något som liknar maräng.
Den första levande varelse vi möter är en ung havsörn som glider längs stranden med breda tunga vingslag. En toppskarv står längst ut i ett gäng skarvar på ett av de yttersta skären. Den har en Tintin-lik frisyr med tofs i pannan och är lite spensligare än sin ökända släkting storskarven. Sådant ser den nämnda livskamraten som har med sig en tubkikare på vandringen. Varför kånka omkring på en så tung attiralj med långa iskalla ben kan man fråga sig. Han förklarar att det handlar om att återse gamla bekanta och drömma om nya.
− Som ryggfenan av en späckhuggare … det skulle vara som att möta Bruce Springsteen här på klipporna. Alltså möta honom av en slump, inte som att gå på en Springsteen-konsert. Det vore ju mer som att se en späckhuggare på zoo.
Känslan av att allt kan hända är helt klart en del av havets dragningskraft. Det är en portal mot världen där vad som helst kan dyka upp. För bara några månader sedan simmade en åtta meter lång brugd fram och tillbaka längs kusten här. Världens näst största haj. Det kan förstås dyka upp något fantastiskt och oväntat även på en skogspromenad men chansen känns mindre. Livskamraten beskriver havet som en trisslott de luxe.
− Men det fina med naturen är att man alltid får se något, bara man tar sig ut blir det aldrig en fullständig nitlott, konstaterar han och räknar in tjugo skärsnäppor. De syns som vitgråa bollar på de låga yttersta skären som varje våg halvt slår över.
Sjön utanför vårt fönster hemma i Västergötland ligger platt och frusen, de flesta fåglarna som brukar ligga där och guppa har dragit till kusten. Nu när innerskärgården börjar frysa måste fåglarna röra sig hit ut till de yttersta utposterna. Liksom människor som behöver den ultimata motsatsen till en murrig datortillvaro. Allra mest gnistrande blir denna motsats från utsiktspunkten Sote Bonde, en 58 meter hög topp, väl använd som landmärke av sjöfolk i alla tider. Här breder de släta kulliga klipporna ut sig åt alla håll, de som 1700-talets resenärer betraktade som fula, kala och intetsägande. De hade nog andra behov än jag, som kan sitta mätt och varm vid datorn med en hattifnattisk längtan efter horisonten.
Vid himlaranden i nordväst svävar Väderöarna en bit över havet som små mörka moln. Ett meteorologiskt fenomen som faktiskt kallas hägring och som uppstår när temperaturen skiljer sig mycket mellan de övre och de nedre luftlagren. Av civilisationen syns Smögens svampformade vattentorn, några mobilmaster och vindkraftverk. Snön suddar ut de skarpa spåren av stenbrytning som brukar synas här och där annars. Max fyra par människofötter har följt leden före oss sedan snön kom för fem dagar sedan, men desto fler spår av sorkar, näbbmöss, mink, räv och hare går fram och tillbaka över det frusna landskapet.
Det gnistrar och knarrar på översnöade spänger, och när vi sätter oss på träbänken vid ett litet träskjul i viken Grosshamn är det som en solig påskdag i fjällen. Skjulet tillhör Bohusläns ornitologiska förening och står öppet för den som vill skyla sig för vinden tillsammans med två uppstoppade havssulor.
Dagens första människor dyker upp, två nyblivna pensionärer med sommarhus i Hunnebostrand. De ser sig om och konstaterar att det är lika fint som det brukar vara om sommaren. Då är här förstås mer folk men de brukar inte ha några problem att hitta en egen badklippa. Enda problemet då är risken att halka eller rispa sig på havstulpanerna när de går i och ur vattnet, men det löser de genom att lägga ut en trasmatta. Tipset känns inte helt aktuellt nu när hällkaren är bottenfrusna.
Inne i Grosshamnsviken har isen lagt sig men små genomskinliga vulkaner sticker upp kring varje sten. Det måste ha frusit vid högvatten och när vattnet sjönk undan har isen långsamt spruckit upp kring stenarna. Ungefär så, fast mer storskaligt, jobbade inlandsisen här för 15 000 år sedan. Som ett kilometertjockt sandpapper slipade den klipp- och klapperstränderna. Här och där plockade isen med sig stora block av berget och skapade ett slags trappor med breda trappsteg. Kuststigen fortsätter uppför en sådan trappa, och vidare in genom en snötäckt Narniaskog i miniatyr, där träden precis når över huvudet. Sedan övergår vegetationen i något mer odefinierat, lite tallar och ekar som ser kvarglömda ut på något vis, med snår av björnbär och kaprifol emellan. Det kan låta romantiskt men på vintern blir det lite allmänt skrangligt i sådana bohusskogar. Hur som helst känns det ganska okej att resten av leden tillbaka går en bit från havet. Ögonen är välgymnastiserade, själen är genomblåst och orkar nästan inte ta in fler gnistrande storslagna vyer. Det blir nog lagom att återvända hem till sin invanda murrighet.