– ÅH SHIT, DÄR KOM DEN! Nervositeten
Skådespelaren Maria Simonsson Thulin kastar sig upp från uppvärmningens yogaövningar och försvinner ut i kulissen tillsammans med sin motspelare, och äkta make, Hans Christian Thulin. Inom kort ska de tillsammans möta publiken för första gången på genrepet inför romantiska apokalypsdramat Nästa andetag. Rökmaskinen är i gång. Det sorlar i foajén. Snart går ridån upp för världens undergång.
– Sitter de här byxorna verkligen som de ska, undrar Hans Christian.
Vi befinner oss i en annan värld, fast vi är mitt i Örebro en vanlig torsdag. En värld av ”skvaller” som högtalarutropen kallas bakom scen, av ”pundare” ( järntyngder som används för att hålla kulisserna på plats), röda sammetsstolar och skyltar med texten ”Gå tyst, det hörs ner på scenen!”.
Platsen är stadens 170 år gamla teater, hemmaarena för Örebros länsteaterensemble sedan drygt 20 år, och en av Sveriges länsteatrar. Utspridda över landet och skapade med syftet att ge professionell scenkonst ett hem utanför storstäderna. Varje teaterhus har sin egen karaktär och många är besöksmål i sig: Giron Samí Teáhter i Kiruna med sin grund i samisk kultur och språk, Norrlandsoperan i Umeå med fokus på musikdramatik och dans, Wermland Opera i Karlstad som levererar opera, musikal och konserter till såväl lokalbefolkning som långväga resenärer, Byteatern i Kalmar vars nya scenkonsthus från 2019 har fått dubblad storlek. För att nämna några.
Jag har ofta undrat vad det betyder för en svensk medelstor stad som Örebro, eller för den delen Östersund, Luleå eller Växjö, att ha en egen teater. Med professionella skådespelare som bor i stan, som du kan stöta ihop med på Konsum en onsdagskväll. Länsteatrarnas ursprung återfinns i 1970 och 80talens kulturpolitik där teatern skulle nå ut till fler. Till alla befolkningsgrupper. – Länsteatrar är något ganska unikt för Sverige. Syftet var att skådespelarna skulle leva där de verkade, att kunna suga upp det som händer på platsen, säger skådespelaren Hanna Lekander när vi möts i hennes loge. Hanna kom till Örebro och ensemblen här när hon var 23 år.
– Nu är jag 50. Jag har vigt stora delar av mitt liv åt den här teatern, säger hon.
DET LIVET HAR inte alltid varit en dans på rosor. För några år sedan skakades teaterhuset av varsel och konflikter. Det var en stökig tid men nu har teatern en ny ledning och många av skådespelarna jobbar kvar och en känsla av nystart ligger i luften.
Själv minns jag väl när jag och min gymnasieklass 1996 såg länsteaterns legendariska uppsättning av Shakespeares En midsommarnattsdröm. Vi tonåringar som satt längst fram flämtade generat när skådespelerskan Gunilla Orvelius som Titania blottade sina orakade armhålor till dundrande hög musik av Björk. Vi hade aldrig sett något liknande. Fick man hålla på så där? Som vuxen?
– Teater skiljer sig från film, säger Hanna Lekander. Det rent fysiska i det. Att om man blir andfådd, om man svettas, så kommer ingen och pudrar bort det. Jag tror att vi behöver det fysiska rummet, att höra vibrationer av röst, att vi är där i salongen och delar luft.
Vi är på teatern i Örebro för att möta, inte bara skådespelarna utan också de många skickliga teaterarbetare som verkar bakom ridån. I maskateljén möter vi mask och perukdesignnestorn Giovanni Indelicato. Han kom till Örebro från England för ett antal decennier sedan. Nu står han omgiven av sina jättemasker i papiermaché. En inte oansenlig del av en vägg upptas av en mask med en enorm snordroppe hängande från näsan. Den är från föreställningen Kung Ubu från 2016 och tillverkad av 400 Nerikes Allehandatidningar. Och där är just de lurviga åsnehuvudena jag minns från En midsommarnattsdröm, så välgjorda att de har hållit formen sedan 1990talet.
Vi träffar rekvisitören Helena Jonsson vars arbetsuppgifter en vanlig dag kan variera mellan att göra fisknät av plastväv från byggarbetsplatser inför barnpjäsen om grekiska mytologiska monster, till att finkamma sina specialinköpsställen i Nora och Lillkyrka efter udda teaterrekvisita.
– Jag har några antikaffärer som vet vad jag är ute efter, säger hon.
Maskören Linda Lundqvist berättar om den övertygande doft av whisky, cigaretter och gammal fylla som låg över salongen i föreställningen Vem är rädd för Virginia Woolf ? Allt var hittepå, men fantasins kraft är stor och på teatern ännu större.
– Det var koloritsoja och vatten i glasen på scen, inget annat, lovar Helena Jonsson. Men det är väl en del av teatermagin. Som när publiken klagar över att de känner av att det röks på scen fast det bara är Butterickscigaretter.
På kostymavdelningen hittar vi Susanne Prihm. När vi är på plats arbetar hon med kostymer till barnpjäsen Monster och gudar på Knossos taverna. Vi fascineras av fuskpälsbyxor med hovar och glittriga tyger som hintar om fiskfjäll. På en provdocka hänger ett antal specialinköpta lösbröst redo att sys till en dräkt för skådespelaren Linus Lindman.
– Jag har ju min skräddarbakgrund, säger Susanne. Får jag sy en tredelad herrkostym till en pjäs så är det en lycka. Men en sjöjungfrukostym med nio bröst är också kul.
DET KAN BLI svettigt på scenen och på kostymavdelningen finns ett ozonskåp där man hänger in kläder som behöver fräschas upp. Där, från den nyligen avslutade uppsättningen av Kung Lear, hänger en mantel som snart ska hängas undan i förråden, långt från strålkastarsken. Men en del kläder återanvänds. Susanne plockar fram en nätt, grön liten jacka med skådespelaren Ecke Olssons namn i nacken. Olsson, amatörskådespelarnas förkämpe under alla sina år på Örebro teater, gick bort 2018. Han bar jackan, ursprungligen av frackmodell, när han spelade en av hantverkarna i En midsommarnattsdröm – åter denna Shakespeareuppsättning från 1990talet, som också råkade vara Susannes första föreställning på teatern. Hon blev därför extra glad när jackan nyligen fick vara med i en annan pjäs, drygt 25 år senare.
Susanne berättar att hon pratade med en granne för ett år sedan, en helt vanlig Örebrokille.
– När han fick veta att jag jobbade på teatern sa han att han sett En midsommarnattsdröm sju gånger! Det var en av hans största upplevelser.
Vilken föreställning som blir Örebro Teaters nästa succé – den som golvar alla från lokala skolelever till hitresta teaterentusiaster – vet vi inte än. Det är en del av skådespelets charm, känslan av att vad som helst kan hända just i kväll, i den här salongen.
– Det roligaste med teatern, med skådespelaryrket, är att verkligheten för en stund får förvandlas, säger Hanna Lekander.
Jag tänker att det är något fint med att också en vanlig, medelstor stad som Örebro har en plats för den förvandlingen.