Värdshuset i Kittelfjäll är mitt-på-dagen-stängt. Det är gott om plats på parkeringen och en ensam skoter får knattrande ekon att studsa över Sagavägens asfalt, upp mellan fjällsluttningarna.
En knackning på dörren ger emellertid resultat. Jasper Bergström kommer släntrande från matsalens inre där han gjort vad en kock nu gör när inga gäster finns att laga mat till.
Vi kliver på. Det känns nästan lite högtidligt. En stängd restaurang har något närmast heligt över sig. Ölkranar som blänker, bord i raka rader, en öde bardisk full av hemligheter.
Jasper serverar öl och slår sig ner. Han har varit kock i hela sitt liv, något annat har aldrig lockat, det är ett intresse som till och med överglänser skidåkningen. Senast har han varit 18 år på olika krogar i Åre.
–Det fick räcka, konstaterar han. Och nu är jag här. Det hade känts konstigt att inte någon gång i livet få driva ett eget ställe.
Sina rötter har han nergrävda i Västerbotten, med en pappa från en by utanför Sorsele och mamman bördig från Vilhelmina. Som skidåkare värderar han åkningen i Kittelfjäll högre än det mesta han provat. Mycket offpist, torr snö i stora mängder, vilt och otämjt.
–Här är en fostrande skidåkning, med fler svarta än gröna pister, konstaterar Jasper.
Det har snart gått fyra år sedan han och hustru Lotta bosatte sig i Kittelfjäll och tog värdshuset i bruk. En vän – byggherre – med stuga i Kittelfjäll hade drömt om en restaurang där det gick att äta vällagad mat med Jaspers signatur.
Ett stort hus, ritat av Luleå-baserade arkitekten Josefina Nordmark och inspirerat av en lada, stod snart klart invid vägen som leder vidare mot Norge: svart slamfärg på ytterväggarna, stora fönster mot söder, högt i tak och plats för kök, bar och matsal.
–Huset, som vi arrenderar, byggdes för oss och vi har haft fria händer att fylla det med innehåll, berättar Lotta.
”I köket är det säsong, lokala råvaror och mathantverket som styr menyn”
Hennes dialekt berättar om en härkomst i Blekinge. Där-ifrån tog hon sig till Stockholm, drev butik med textil inriktning, tog inredningsuppdrag och hade barn på dagis i Gamla stan. Steget att bosätta sig i Kittelfjäll var, medger hon, stort, särskilt som familjen utökats med en i dag sexårig son.
–Man kan inte göra samma sak hela livet, förklarar hon och klapprar lite extra med de högklackade skorna. Och jag har gott om energi för att ge mig in i nya projekt.
Det är energi som kommit väl till pass. Att inreda och driva en restaurang med hög svansföring i en utpräglad glesbygd har sina falluckor. En missad varuleverans innebär en snabb-rockad i menyn. Lokala hantverkare finns, men måste först letas upp. Plötsliga snöoväder kan leda till att bokade middagar blir inställda.
–Men det här är ju vårt livs största äventyr, förkunnar Lotta. Och vi vet vad vi vill, att av egen kraft bli ett resmål, oberoende av pister och liftar.
”I konceptet ingår vandrarhemmet som komplement till matsalen: 44 bäddar och självhushåll”
I konceptet ingår vandrarhemmet som komplement till matsalen: 44 bäddar och självhushåll fördelat på två längor på andra sidan parkeringsplatsen. Här är inredningen smart, funktionell och genomtänk. Gästköket, med bänkskivor av betong, för tankarna till en trendig industrilokal i New York.
I köket möter vi en man som precis återvänt från fjället med sina draghundar, och en kvinna från Slovenien som vill uppleva svensk vildmark, vilket hundägaren gärna berättar om. Här finns även spåren efter en skolklass som tillbringat natten i en snöbivack.
Vi lämnar värmen och ger oss ut i marsvädret. Fjällbjörkarna viker sig dubbla i plötsliga snöbyar, molntussar far som ystra segel genom dalgången som formas av Borkafjällets och Kittelfjällets sluttningar. Den vassa snön biter i kinderna.
Det var på 1950-talet som den lilla byn i Övre Vojmådalen med sina torpställen och små fjälljordbruk började byta skepnad. Allt startade med att STF 1956 öppnade en turiststation i Kittelfjäll där det arrangera-des vinterkurser i skidåkning och vildmarksliv.
När den första liften byggdes en bit in på 1960-talet hade intresset för utförsåkning ökat i dalgången. Kittelfjälls egen Bengt-Erik Grahn och hans
fem bröder hörde länge till den främsta Sverigeeliten.
Under 1970-talets slalomfeber – med Ingemar Stenmark, Stig Strand och Bengt Fjällberg från närbelägna Tärnaby i täten – lämnade Kittelfjäll allt mer sitt förflutna bakom sig för en inriktning på skidturism. Efterfrågan på boende ökade, solverandorna blev större, helikopterskidåkningen introducerades och friåkningen i fjällravinerna blev omtalad långt utanför Sveriges gränser.
”Antalet nerfarter är nu 42, varav 37 är opistade”
Ännu en lift byggdes en bit in på nya seklet och antalet nerfarter är nu 42, varav 37 är opistade. Och ska så vara, om man frågar entusiasterna. Vi ser upp mot fjällsluttningen där nerfarterna lyser vita mellan träden. Jodå, lovar vi varandra, vi ska prova. Men det ska helst vara pistat.
Först styr vi dock stegen mot värdshusets matsal vars inredning med många udda detaljer får oss att förtjust höja på ögonbrynen.
–Jasper står för maten, jag väljer vinet, säger Lotta som numera är utbildad sommelier. Ekologiskt, hållbart producerat och med karaktär, är mina kriterier.
I köket är det lokala råvaror, säsong och mathantverket som styr menyn. Egen korv, malgomajröding och kittelfjällskantareller. Ren och älg. Rårörda lingon och hemgjord glass. Till och med rånen till glassen bakas i köket. Allt detta sammantaget slukar mycket tid och innebär lite dyrare mat med färre gäster.
–Jag är intresserad av råvaran, inte av marmeladburken, förklarar Jasper. Och jag sprättar inte kartonger med färdiga hamburgare. Däremot har vi ett stort kylrym för allt vi producerar och tillagar.
Samtalet avbryts av gäster som ringer och vill boka bord. Och andra som trillar in genom dörren. Stugägare och skidåkare, mimar Lotta. Mottagandet i den lilla fjällbyn har varit gott. Det femtiotalet bofasta har uppskattat det nya inslaget i dalgången, särskilt som många själva är sysselsatta inom den lokala besöksnäringen.
–Stämningen är god och vi trivs, säger Lotta. Jag deltar till och med i slalomträningen tillsammans med barnen på dagis. Här blir barnen tidigt terränggående.
Merparten av gästerna är privatpersoner som kommer hit för att köra skoter, åka skidor eller vandra i fjällen. Jasper och Lotta har valt att satsa på en vinter- och en sommarsäsong, men öppnar året runt för grupper och större sällskap.
–Vi har en del bröllop men har utrymme att fylla på med fler konferenser. Det ger stadga åt företaget, säger Jasper och försvinner in i köket.
Vi tar tillfället i akt att testa backarna. För egen del inser jag snabbt att åkningen är brant och spännande, men lite mycket av det goda för en ovan åkare. Solnedgång och utsikt över fjälldalen ger däremot full återbäring på liftkortet.
På vandrarhemmet har rödblåsta ungdomar återvänt från sina fjälläventyr, trötta och hungriga. Vi beger oss alla ner till matsalen där Lotta har tänt levande ljus och dukat borden.
Skolklassen serveras snabbt en rykande chili con carne. För vår del blir det något helt annat: Först en råbiff på älg med syrade betor, därefter ugnsbakad malgomajröding med sås på musslor och jordärtskockor och, slutligen, en pudding på lantmjölk med rårörda hjortron.
Till detta kan vi bara buga och tacka för maten. •